om jag var jane..

skulle jag gå runt i uppsatt hår mest hela dagarna och dansa med mr Darcy.

tappar höjd

Publicerad 2012-11-11 15:27:00 i noveller.

'Ska du redan flyga' säger jag.
'Om du vågar släppa taget' svara du. 
Kylan blir till kramp i käkarna och jag spänner mina tår. Sträcker på mig. Försöker nå dig. 
'Jag släpper dig nu då' säger jag efter en suckande tystnad. Den svaga tonen brer ut sig som vårkvällarna i mars. 
'Jaha men dåså' är allt du säger. Du tittar bort från mig. Du har inte tittat på mig på länge. Jag ser inte vart du tittar. Din rygg lyser. Varför jag inte såg tidigare hur din blick suger åt dig allt där ute vet jag inte.
'Jag stannar här' säger jag och jag tycker mig nästan inte höra dig andas.
Du ser åt ett håll jag inte sett på förut, inte norr eller söder, väst eller öst. 
'Jag tror inte det finns så gott te, dit du tittar' säger jag för jag ångrar det jag sagt. Din rygg ska inte lysa utan mörkna. Du börjar ta ett steg bakåt.
Min röst spricker och rosslar till av iver. 'Jag tror inte det finns någonting där för där finns inte jag' säger jag lite för snabbt.
Ditt steg tillbaka stannar bara halvägs.
Din tystnad blandar sig med mina rosslande andetag och den sista meningen svävar runt likt en skadad fjäril som tappat höjden.
'Du kommer väll använda boken som vi lovade va?' säger du tomt men värmen virar sig runt orden som en ram.
Jag tvekar. 
'Ja, som vi lovade' säger jag och jag försöker tränga in alla andra meningar i den meningen. Som hur jag hatar dig, älskar dig, saknar dig och litar på dig.
Du vänder dig om så jag ser din profil. Mungiporna pressas upp utan smilgropar. 
Lika fort som du vände dig om går du nu fram. Med ryggen böjd och sträckt på samma gång. Ryggen lyser svagare nu. Du är en del av horisonten där borta. 
Min sista mening värker i mitt bröst. Jag andas den och sluter den runt mig. Jag försöker le när jag vänder mig om. Och om du nu ska flyga, då ska jag det med. 

flickan som mimar på bussen

Publicerad 2012-09-25 16:47:00 i dagboksrelaterat.

Bussfärderna från hem till dit är en av det minuterna på dagen som man njuter av. Jag sitter på bussen så länge att jag hinner lyssna på ett antal låtar, jag hinner sätta mig till rätta, hinner slumra till och jag hinner vakna och stiga av. 

Jag hinner med titta på alla på bussen. Jag brukar gissa när vissa ska gå. Någon kanske ser ut som en som bara måste stiga av vid Nybroplan. Jag har rätt tillräckligt ofta för att jag ska tycka det är kul. 

Vissa människor känner jag. Inte det att jag någonsin har pratat med dem. Men jag känner dem. Just då, på bussen. I tjugo minuter. Jag vet vart dem gillar att sitta och jag vet vart dem stiger av.

Som den lille mannen med beige rock och trötta ögon som borde sluta jobba men som nästan alltid åker med halv åtta bussen. Sen är det mormorn med sina två små barnbarn. En lite större flicka och en lite mindre. Hon sätter sig alltid längst bak och läser sagor för flickorna. Jag brukar tjuvlyssna lite då och då. De gillar rödluvan.. Och så fortsätter det. 

Jag lyssnar alltid alltid alltid på musik. Vad skulle jag göra utan den vet jag inte. Jag skulle nog bli galen. Jag sitter alltid och mimar på bussen. Jag är så van vid bussens rullande att jag inte bryr mig om folk ser. Jag tittar ut igenom fönstret om mimar till dunkandet av trummor och gitarr. Och röster som formar ord. 

Jag är säkert känd som flickan som mimar på bussen. 

Vissa busschafförer kommer jag ihåg. Vi nickar och ibland ler någon och säger hej. Det är den bästa starten på dagen, när en busschafför nickar och säger godmorgon.

Jag gillar att sitta mot fönstret på vänster sida om bussen när jag åker hem för då ser jag de vackraste husen. Och på höger när jag åker till skolan. Bussen är som en sluss, ett litet ställe där man kan vila och tänka. Men framför allt så lyssnar jag på musik.

Lite låtar jag lyssnade på förra veckan på bussen: (klicka för att lyssna)

Fire and rain.

Sugar town.

Somewhere over the rainbow.

Headlock. 

(trollband.tumblr.com)

inte något

Publicerad 2012-09-22 20:28:00 i noveller.

Hjärtat bankade så hårt, dunkade och fladdrade. Det är därför jag säger att jag känner mig levande när jag är i din närhet. För jag känner mitt hjärta dunka. Jag känner mitt ansikte. Jag känner varje andetag. Jag känner min kropp, och den lever.
Inte levande död som på naturvetenskaps lektionerna, då jag är blek och inte känner någonting. När jag bara andas utan att vara medveten om mitt liv.
Men med dig. Jag skulle kunna leva ett helt liv på alla mina hjärtslag när du är nära mig. Jag skulle kunna leva hela solens liv. Bara på mina andetag när jag är vid dig. 
Det är därför jag säger att jag lever när jag är med dig. Det är inte något påhittat romatiskt uttryck som jag kastar till dig. Jag ger det till dig. Jag ger mitt liv, på ett ungefär.
Jag lever på mina hjärtslag när du är nära mig. Du ger mig mina hjärtslag, så egentligen lever jag på dig. Du kanske tycker jag är en parasit. 
Jag lever. Lever lever lever lever lever. Jag existerar bara inte. Jag är inte en massa. Jag är inte någonting som dras ner av tyngdkraften. Jag trottsar naturlagarna när du ser på mig. Jag flyger på mina hjärtslag. Dudunk dudunk. 
 
Så när du den dagen. Eller jag vet inte. Det var inte en dag. Det var en natt, en kväll, en morgon, en vecka eller ett år. När du sa att du var kär. Kär i. Kär i någon. Trodde jag att det kunde.. men det var inte. 
 
När du ser på henne. Ser jag ingenting. Min kropp är en massa. Massa som dras ner av tyngdkraften. Jag pressas mot marken. Jag krossas. Min kropp kommer ihåg hur man flyger. Men nu trycks jag bara ner av hur min kropp minns. Mitt hjärta minns hur den dunkade. Dudunk. Men nu har den drunknat av minnet. Vattnet är ett gift fyllt av tomhet. Och jag kan bara se på hur jag drunknar. Hur jag krossas av tyngden, från mitt hjärtas illvilliga minne. Av hur jag kunde flyga.
-----
Ja, jag har skrivit en liten novell. Jag vet inte, ni kanske tycker den är töntig. Och en sak jag vill säga är att jag tycker inte att jag är någonting bara för att jag skrev det här. Men jag älskar att skriva. På riktigt. Och jag fick en liten känsla och behov av att skriva, och då jag inte hade någonting speciellt att skriva fick jag inspiration att skriva någonting mer liknande en berättelse. Som detta, vet inte om man kan kalla det en novell men jag säger det. Det kanske är inkorrekt men jag struntar i det. 
Sen blir jag lite av superglad om ni skriver en kommentar eller två om vad ni tycker. Uppriktigt. Negativt eller såklart positivt. Men om ni skriver negativt, är det jättebra så jag kan förbättra mig, men skriv trevligt och snällt så är ni så snälla.  
Jag blir super ultra glad om ni ger mig inspiration om vad andra 'noveller' kan handla om. För det kommer absolut dyka upp i en snar framtid. 
 

Om

Min profilbild

lilly

om jag fick en pojke skulle han heta Eyvind.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela