Désirée
Désirée, vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Hur ska jag andas och le så du förstår? Hur ska du veta att när du går så dansar jag. När du ler så andas jag. Utan dig, vilket år? Utan dig vilken tid? Ingen tid och inget år.
Rödbrinnande lockar och busiga ögon, du är en av de få som ler med dina ögon. Det vackraste jag vet.
Om du springer så orkar jag springa. Om vi rymmer så går vi aldrig vilse.
Kanske borde jag sluta prata och bara stanna kvar här. Så försvinner det aldrig, men jag är inte rädd. Rädslan är försvunnen samma stund du tittar på mig för jag känner att vi inte kommer försvinna. För här vill jag stanna, precis som det är. Ändå kan ingenting stanna som det är, för allt du gör får mig att växa.
Jag litar på dig tusen solvarv och tillbaka. För du har gett mig allt som man kan lita på. Allt är på riktigt men ändå på låtsas, för allt du ger är solnedgångar och stränder vi havet. Och det kan väll inte vara verklighet? Men ändå kramar du mig och vaniljkräm och jordgubbar sprider sig och jag vet att det är verklighet.
Visheten och omtänksamheten du ger mig får mig att kunna leva i hundra år. Du har gett mig saker att tro på, gett mig kunskap om det som ingen kan ta ifrån oss. Kunskap om hur viktigt det är att skratta, vara tacksam, ta vara på varje andetag och aldrig ge upp.
Jag älskar att vi kan sitta i barnkammaren i timmar och diskutera allvarligt men ändå med skämt.
Du är ett annat, nytt men ändå kärt hem som jag alltid finner värme och tröst hoss.
Du har fått mig att älska de småstunderna, som att dricka te och äta glass med lakrits och kolasås.
Att du får mig att springa ut på fem minuters rasten och fånga snöflingor fast vi inte hinner, men med dig hinner vi allt. Tiden står still men går ändå fem klockvarv snabbare med dig.
Kanske bör jag sluta skriva så drömskt, men med dig är det så. Precis så här känns det. Det känns viktigt, fantastiskt, annorlunda, speciellt och rätt.
Hur du kunde ha blivit så viktig för mig har stigit gradvis men ändå pang bom så är du mig kärast.
Jag kommer aldrig glömma första gången jag insåg vilken vän jag har. Jag minns inte var jag var, när det var eller hur det gick till. Jag förstod bara att jag aldrig fick glömma dig. Att du är ovärderlig. Och hur kan man glömma dig, du som är mig kär?
Jag älskar:
Hur vi kan se på varandra och förstå varandra. Kan föra viktiga konversationer. Dela drömmar och olika drömmar.
Hur du skrattar.
Hur du rör dig graciöst och säkert på isen, och sprider iskristaller efter dig.
Hur du alltid ler, även när du inte orkar.
Att du kan vara så mångas Dessi men ändå bara min Dessi.
Att du inte ger upp om mig och att du ändå tittar på mig med vänskap trotts att jag ibland är en hormonidiot.
Och hur stort hjärta du har, som aldrig slutar slå.
Att du springer efter mig när min luft tar slut, när mina ögon bränner och hjärtat bultar snabbt men ändå känns som det ska stanna.
Att du inte tvekar, och att du är den ända som inte tvekar.
Bultar och bankar på dörren att jag ska släppa in dig, och jag vägrar. Du viskar att jag ska öppna. Men jag orkar inte, vågar inte, kan inte.
Inne på toaletten är det mörkt och luktar möggel och ingenting är verkligt där.
Men du försöker ta dig in och jag hör hur du inte släpper taget. Verkligheten tar mig tillbaka. Du tar mig tillbaka.
Tack vare dig tar jag tag om de rostiga handtaget med darrande händer och med rosslande andetag snörvlar jag ner dina axlar och du säger att jag måste orka lite till, att jag kan klara det.
Jag kommer aldrig glömma dig, så snälla glömm inte mig. Och tack, tack tack tack. Du är mig så när och kär, du är den person jag aldrig trodde mig kunna finna men ändå fann jag dig. Eller vi fann oss, eller du fann mig. Du har räddat mig, och jag älskar dig. Min vän Dessi.
