Juliette
När jag hör Juliettes röst i korridoren. Då får jag den där känslan som jag bara får av hennes röst. Jag blir sådär överglad och får en känsla av att någonting ska hända. Någonting är pågång. När jag hör Juliettes röst då vill jag hoppa och studdsa. Jag vill sjunga med i hennes låtar, trotts att jag aldrig i vanliga fall skulle sjunga med i dem. Men med Juliette, älskar jag låtarna och älskar att höra henne sjunga dem. Jag beundrar hennes röst. Jag beundrar hur hon alltid får andra att bli så pepp. Jag vet inte, men med Juliette så blir jag pepp på de mest konstiga saker. Som att gå på Justin Bieber konstert. Jag menar, det är det sista jag egentligen skulle vara intresserad av. Men när vi sjunger hans låtar och dansar tokigt i korridorerna då blir jag, om för en millesekund, lika förtjust i Justin Bieber som hon. Det är det som är så magiskt. Juliette får allt hon pratar om att bli intressant, man hör hennes glöd, intresse, beundran och kunskap om det hon älskar. Och då älskar jag det med.
Juliette är så stark. Hon viker aldrig undan från någonting hon tycker är fel. Om någon gjort mig ledsen då vet jag att Juliette är där och tröstar och säger att de andra är nollor som inte fattar. Inte fattar som Juliette för hon förstår så mycket. Hon är så modig. Lite som hennes älskade bokkaraktär Katniss. Fast sådär hundra miljoner tusen gånger bättre. Med Juliette kan man skratta och man vet att man har en axel att trycka en blöt kind emot om någonting är sorgligt. Jag är så glad och tacksam att hon finns i mitt liv. Jag längtar efter att lära känna henne mer mer mer, för vi har massa saker som vi inte vet och minnen som bara väntar!
Detta är mitt lilla projekt. Som inte har en början eller slut. Som bara finns och som aldrig blir färdigt. Men jag har under kort tid insett en massa saker. Som hur värdefulla mina vänner är. Och jag vill att dem personerna ska veta hur dem är för mig. Därför tar jag mig tiden att skriva saker jag känner om dem. Mina vänner, alltså. Det finns massa saker som man inte kan sätta ord på och vissa saker man sätter ord på låter förskräckligt, klychigt eller bara tråkigt men så är det. Jag vill ändå försöka. Fast jag inte gör dem till rättvisa. Det finns ingen ordning eller så. Men när jag får en känsla så skriver jag ner den. Som nu.
