om jag var jane..

Désirée, vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Hur ska jag andas och le så du förstår? Hur ska du veta att när du går så dansar jag. När du ler så andas jag. Utan dig, vilket år? Utan dig vilken tid? Ingen tid och inget år. 

 

Rödbrinnande lockar och busiga ögon, du är en av de få som ler med dina ögon. Det vackraste jag vet. 

Om du springer så orkar jag springa. Om vi rymmer så går vi aldrig vilse. 

 

Kanske borde jag sluta prata och bara stanna kvar här. Så försvinner det aldrig, men jag är inte rädd. Rädslan är försvunnen samma stund du tittar på mig för jag känner att vi inte kommer försvinna. För här vill jag stanna, precis som det är. Ändå kan ingenting stanna som det är, för allt du gör får mig att växa.

 

Jag litar på dig tusen solvarv och tillbaka. För du har gett mig allt som man kan lita på. Allt är på riktigt men ändå på låtsas, för allt du ger är solnedgångar och stränder vi havet. Och det kan väll inte vara verklighet? Men ändå kramar du mig och vaniljkräm och jordgubbar sprider sig och jag vet att det är verklighet.

 

Visheten och omtänksamheten du ger mig får mig att kunna leva i hundra år. Du har gett mig saker att tro på, gett mig kunskap om det som ingen kan ta ifrån oss. Kunskap om hur viktigt det är att skratta, vara tacksam, ta vara på varje andetag och aldrig ge upp. 

 

Jag älskar att vi kan sitta i barnkammaren i timmar och diskutera allvarligt men ändå med skämt.

Du är ett annat, nytt men ändå kärt hem som jag alltid finner värme och tröst hoss.

Du har fått mig att älska de småstunderna, som att dricka te och äta glass med lakrits och kolasås.

Att du får mig att springa ut på fem minuters rasten och fånga snöflingor fast vi inte hinner, men med dig hinner vi allt. Tiden står still men går ändå fem klockvarv snabbare med dig.

 

Kanske bör jag sluta skriva så drömskt, men med dig är det så. Precis så här känns det. Det känns viktigt, fantastiskt, annorlunda, speciellt och rätt. 

 

Hur du kunde ha blivit så viktig för mig har stigit gradvis men ändå pang bom så är du mig kärast. 

 

Jag kommer aldrig glömma första gången jag insåg vilken vän jag har. Jag minns inte var jag var, när det var eller hur det gick till. Jag förstod bara att jag aldrig fick glömma dig. Att du är ovärderlig. Och hur kan man glömma dig, du som är mig kär?  

 

Jag älskar:

Hur vi kan se på varandra och förstå varandra. Kan föra viktiga konversationer. Dela drömmar och olika drömmar. 

Hur du skrattar.

Hur du rör dig graciöst och säkert på isen, och sprider iskristaller efter dig.

Hur du alltid ler, även när du inte orkar. 

Att du kan vara så mångas Dessi men ändå bara min Dessi. 

Och hur stort hjärta du har, som aldrig slutar slå. 

 

 

Att du springer efter mig när min luft tar slut, när mina ögon bränner och hjärtat bultar snabbt men ändå känns som det ska stanna.

Att du inte tvekar, och att du är den ända som inte tvekar.

 

Bultar och bankar på dörren att jag ska släppa in dig, och jag vägrar. Du viskar att jag ska öppna. Men jag orkar inte, vågar inte, kan inte.

Inne på toaletten är det mörkt och luktar möggel och ingenting är verkligt där.

Men du försöker ta dig in och jag hör hur du inte släpper taget. Verkligheten tar mig tillbaka. Du tar mig tillbaka.

Tack vare dig tar jag tag om de rostiga handtaget med darrande händer och med rosslande andetag snörvlar jag ner dina axlar och du säger att jag måste orka lite till, att jag kan klara det. 

Jag kommer aldrig glömma dig, så snälla glömm inte mig. Och tack, tack tack tack. Du är mig så när och kär, du är den person jag aldrig trodde mig kunna finna men ändå fann jag dig. Eller vi fann oss, eller du fann mig. Du har räddat mig, och jag älskar dig. Min vän Dessi. 

 

foto jag

idag kommer maria och vi ska plugga (jag använder detta ord för mycket) 

jag ska bjuda på lussekatter, glögg och pepparkakor för idag är det andra advent!

hipp hurra!

och så vill jag tacka mina vänner som kom igår <3 och såg luciatåget jag var med i 

ni ger mig varma mackor i magen, puss

Mina fingrar som blivit till istoppar sköljdes av värmen när vi steg in i en sal med dimmljus och tända stearinljus. Överallt var det dukat med glas som reflekterade ljusen och silverbestick som låg prygligt upplagda. Ett sorl av röster som satt utspridda vid olika bord. Vi fördes till ett bord vid ett fönter. Fyra stolar och fyra vänner. Våran hedersperson fick sitta med vy över bagarna och salen bestämmde jag. Ett ensamt ljus brann på bordet och vi bestämde mat och dryck. 

 

Sen var klockan helt plötsligt fyra timmar senare och vi gick hem med nattsvarthimmel över oss. Mina ögon blänker och mitt hjärta snurrar runt. Mitt hjärta snurrar värme, currypizza, leenden som värker i benen, minnen som jag aldrig kommer släppa, planer, nuet, rosor på kinderna och de bästa ansikterna med de vackraste hjärtana. Vi säger att vi ska stanna här för alltid just nu, vi lovar att aldrig sluta se varandra och vi säger att det aldrig kommer förbli som just nu men att det kommer att bli annorlunda men bättre.

 

Jag vill springa fort fort fram på gatan och sen stanna upp och vända mig om och se mina vänner samlade där på gatan, gåendes och tryckande emot varandra för att inte frysa. Jag vill alltid kunna springa tillbaka till dem och gå vägen hem tillsammans med dem. 

 

Jag vill tacka dem. Så tack. Det var en så varm kväll. Mina ögon blänker fortfrande lite av värmen. Men nu ska jag vara tyst. (hörsnäckan fungerar inte? vänta! tekniskt fel! error error haha) 

 

fotot taget av maria. 

 

idag ska jag träffa min fina vän. vi ska ha roligt fast vi måste göra tråkiga saker. 

 

Vi är olika, jag och Maria. Vi delar inte alltid samma mening, tycker inte om samma godis, gillar inte samma glass, och tycker och tänker olika ibland. Men det är sådant som är det bästa med Maria, att hon bara gillar lakritsnappar och älskar mörkblått.

 

Det är det som är så underbart, att inte tycka lika om allting alltid, att jag får en smäll på käften ibland när jag alltid ska rätta andra. Hon kan alltid rätta mig, ställa mig mot väggen och konfrontera mig på sitt blyga men sanningsenliga sätt.

 

Jag älskar att hon älskar choklad mest, att hon inte gillar att blanda sallad med lök, morötter och annat,

att hon irriterar sig på att skolan inte har sked till majsen, att hon blir fint skär på näsan när det är kallt ute, att vi alltid gillar olika klänningar när vi är i butiken, att hon visar tänderna när hon skrattar men inte när hon ler, hennes sätt att säga 'men men', att hon alltid ursäktar sig tusen gånger om för hur stökigt det är i hennes rum fast vi tusen gånger om har sagt att vi inte bryr oss, att hon tappar bort nycklarna ibland och när hon kröker på munnen så fint när jag säger någonting konstigt.

 

Hur hon vet en massa saker och att hon älskar att läsa lika mycket som jag. Att vi har samma humor, att vi alltid skrattar åt konstiga missförstånd och hennes mjuka kramar. Hon är den jag alltid vill luta mitt tunga huvud emot och jag ser upp till henne på så många sett.

 

För Maria är smart. Hon är verkligen det, hon är en naturbegåvning. Och det är fantastiskt att ha en så smart vän som vet så mycket.

 

Maria är vacker med hennes vackra glashår och havsblå ögon som är inramade i långa mörka ögonfransar.  Det är bara därför jag blir så arg så ledsen när hon inte ser sig själv som jag ser henne.

 

När jag tänker på Maria ser jag henne styrandes på en båt med skärgården runt sig, vinden som blåser hårt och hon som tittar lycklig mot havet. Hon är alltid så glad, hon är så hälsosam och lycklig i sig själv, sin stora familj med sina fina hundar.

 

Jag kan inte förså hur hon står ut med mig. Men det spelar ingen roll, för hon står alltid där, finns alltid där.

Och jag vågar inte ens tänka på hur det skulle ha varit utan henne igenom dessa dagar, veckor, timmar, minuter och år i korridorerna, i matsalen i högstadiet. Hon har hjälpt mig utan att veta om det.

Detta är din låt.

Fotot taget av Dessi. Redigerad av mig.

 

Klicka för att lyssna.

Det finns ingen ingen ingen som kan skratta så underbart och smittande som min Viktoria. Ja, min. Min för att hon får mig att känna mig som en del av någonting speciellt. Min Viktoria för hon delar alltid med sig av sin värld. I Viktorias värld finns det rosa bubbelgumsläppstift, pojkar med fina ögon, klackar, fniss, kanske en Mcdreamy någonstans, varma kramar och underbar värme. Viktoria får alltid mig att känna mig som om jag är med i någon fantastisk romantisk teenage movie med fniss, pojkar, kläder och smink såklart. Viktoria brinner för smink. Hon vet saker om smink som jag inte ens skulle kunna föreställa mig finnas. Som hur man målar regnbågsglada överlock en torsdag. Eller kommer i någon fin fläta en måndag. Hon är en sådan som aldrig skulle skryta med hur duktig hon är. För hon är så duktig. Flitig och ambitiös. Det är synd att hon inte skryter lite med det. För när man är så duktig som Viktoria är så är det okej att säga att man är bra. För hon är så mycket. Mycket mer än bara bra. Hon är generös, omtänksam, ödmjuk och tänker alltid alltid på andra före sig själv. Hon är rolig och instressant och alla vill vara en del av Viktorias värld. Och i Viktorias värld får alla vara med. Dessutom äger hon på engelska.

Viktoria är stark. Hon har och går igenom massor. Klagar aldrig. När jag behöver råd om saker. Som hur man ska komma klädd på klassresan, pojkar, skolan ja ni vet vad som helst. Så vet jag alltid att Viktoria kommer att åtminstone försöka ta reda på det bästa svaret. Försöka komma med dem bästa råden.

Vi har gått igenom en del tillsammans. Vi har gått igenom början av tonåren tillsammans, vi färdas igenom den nu. Vi har delat våra första önskningar tillsammans. Våra första rädslor. Dem som man har fått dela känslor, hormoner och drömmar med äger alltid en del av ens hjärta. Dem glömmer man aldrig. Viktoria är en del av mig och kommer alltid vara det. Vart vi än går, vart vi än står så är hon där. Någonstans på mitt vänstra bröst.

 

(bilder tagna och redigerade av mig)

fififi men inget pöpöpö här inte

När jag hör Juliettes röst i korridoren. Då får jag den där känslan som jag bara får av hennes röst. Jag blir sådär överglad och får en känsla av att någonting ska hända. Någonting är pågång. När jag hör Juliettes röst då vill jag hoppa och studdsa. Jag vill sjunga med i hennes låtar, trotts att jag aldrig i vanliga fall skulle sjunga med i dem. Men med Juliette, älskar jag låtarna och älskar att höra henne sjunga dem. Jag beundrar hennes röst. Jag beundrar hur hon alltid får andra att bli så pepp. Jag vet inte, men med Juliette så blir jag pepp på de mest konstiga saker. Som att gå på Justin Bieber konstert. Jag menar, det är det sista jag egentligen skulle vara intresserad av. Men när vi sjunger hans låtar och dansar tokigt i korridorerna då blir jag, om för en millesekund, lika förtjust i Justin Bieber som hon. Det är det som är så magiskt. Juliette får allt hon pratar om att bli intressant, man hör hennes glöd, intresse, beundran och kunskap om det hon älskar. Och då älskar jag det med.

Juliette är så stark. Hon viker aldrig undan från någonting hon tycker är fel. Om någon gjort mig ledsen då vet jag att Juliette är där och tröstar och säger att de andra är nollor som inte fattar. Inte fattar som Juliette för hon förstår så mycket. Hon är så modig. Lite som hennes älskade bokkaraktär Katniss. Fast sådär hundra miljoner tusen gånger bättre. Med Juliette kan man skratta och man vet att man har en axel att trycka en blöt kind emot om någonting är sorgligt. Jag är så glad och tacksam att hon finns i mitt liv. Jag längtar efter att lära känna henne mer mer mer, för vi har massa saker som vi inte vet och minnen som bara väntar!

 

Detta är mitt lilla projekt. Som inte har en början eller slut. Som bara finns och som aldrig blir färdigt. Men jag har under kort tid insett en massa saker. Som hur värdefulla mina vänner är. Och jag vill att dem personerna ska veta hur dem är för mig. Därför tar jag mig tiden att skriva saker jag känner om dem. Mina vänner, alltså. Det finns massa saker som man inte kan sätta ord på och vissa saker man sätter ord på låter förskräckligt, klychigt eller bara tråkigt men så är det. Jag vill ändå försöka. Fast jag inte gör dem till rättvisa. Det finns ingen ordning eller så. Men när jag får en känsla så skriver jag ner den. Som nu.