clementiner
Jag undrar som en flundra om gäddan är en fisk. Det sa min lågstadielärare alltid.
När jag tänker tillbaka på mina år i lågstadiet är allt en ända kompott av frusna kinder, tovor i håret, böcker om elefanter, kuddkrig, högläsning, mängder av frågor, spenatsoppor med ägg i,
svart mjuk päls att trycka huvudet emot, långa människor som tittar ner på en, kalla utedagar, matsäck med pannkakor och sylt som är helt utsmetad.
Pyssel med pärlplattor och fingervirkning, för mycket smör på knäckemackorna, ordet fröken fröken, musiklektionerna med sång och lekar, se miljoner gånger om fantomen på operan, vänner som aldrig tröttnar på att leka, fruktstund och doften av clementiner.
Dagar som kändes som miljoner år och förväntan inför presenter och födelsedagar.
Ibland saknar jag enkelheten. Inte behöva vara någon annan än jag.
Inte veta för mycket eller för lite. Att inte se så mycket annat än vad som är framför en.
Att bara känna och tänka på det som gör en glad. Inte veta vilken dag det är, vilken vecka, månad eller år.
Bara veta att om tre dagar är det lördagsgodis. Och det är inte så bara.
Att känna sig som en liten människa som inte behöver veta så mycket men ändå så visste man ju nästan allt!
Att det bästa som kunde hända var att bli vald som pepparkaksgumma i luciatåget.
Jag älskar mina minnen och håller hårt i dem. Jag saknar, jag kommer ihåg men jag vill inte tillbaka.
