tack till ni som förstår
Idag har jag ätit glass, testat tantklänningar, varit på scen och pratat Strindbergmonolog.
Det var ändå en bra dag. När jag åkte hem i mörkret tänkte jag på hur töntigt glad jag är över att kunna stå på en scen och vara jag fast ändå inte jag.
Teater.
Bara prata, och känna strålkastarna som får mig att bli blind av allt annat än det jag säger och känner, vem jag är just då. Då är jag fröken Julie. Då är jag lillys Julie. Julies Lilly, någonting, någon, inte jag, jag jag jag, allt jag säger är jag men inte jag. Allt jag känner är känslor som inte är mina men ändå mina mest privata. Mina rörelser tillhör någon annan men varje steg är ett spöke av mig. Att bara vara, existera, anstränga sig men ändå slappna av, tänka på allting, ingenting, massor och bara slippa tänka mina egna tankar. Mitt andra hem. Mina lungor när jag inte kan andas, mitt hjärta när det slutar slå för en sekund. Min ö när allt är allvarigt. Ingen som dömmer, ingen som bryr sig om hur jag ser ut eller såg ut.
Till ni på teatern.
Ni som inte undrar utan bara förstår.
Ingen som undrar när jag pratar annorlundar, när jag inte alltid passar in.
Som inte undrar över mitt allvar, min sarkasm, mina funderingar, mina galenskaper. Tack till ni som förstår. Tack till ni som är min teater. Tack. Tack tack tack tack, tack och tack och tack. Tack!
