flickan som mimar på bussen
Bussfärderna från hem till dit är en av det minuterna på dagen som man njuter av. Jag sitter på bussen så länge att jag hinner lyssna på ett antal låtar, jag hinner sätta mig till rätta, hinner slumra till och jag hinner vakna och stiga av.
Jag hinner med titta på alla på bussen. Jag brukar gissa när vissa ska gå. Någon kanske ser ut som en som bara måste stiga av vid Nybroplan. Jag har rätt tillräckligt ofta för att jag ska tycka det är kul.
Vissa människor känner jag. Inte det att jag någonsin har pratat med dem. Men jag känner dem. Just då, på bussen. I tjugo minuter. Jag vet vart dem gillar att sitta och jag vet vart dem stiger av.
Som den lille mannen med beige rock och trötta ögon som borde sluta jobba men som nästan alltid åker med halv åtta bussen. Sen är det mormorn med sina två små barnbarn. En lite större flicka och en lite mindre. Hon sätter sig alltid längst bak och läser sagor för flickorna. Jag brukar tjuvlyssna lite då och då. De gillar rödluvan.. Och så fortsätter det.
Jag lyssnar alltid alltid alltid på musik. Vad skulle jag göra utan den vet jag inte. Jag skulle nog bli galen. Jag sitter alltid och mimar på bussen. Jag är så van vid bussens rullande att jag inte bryr mig om folk ser. Jag tittar ut igenom fönstret om mimar till dunkandet av trummor och gitarr. Och röster som formar ord.
Jag är säkert känd som flickan som mimar på bussen.
Vissa busschafförer kommer jag ihåg. Vi nickar och ibland ler någon och säger hej. Det är den bästa starten på dagen, när en busschafför nickar och säger godmorgon.
Jag gillar att sitta mot fönstret på vänster sida om bussen när jag åker hem för då ser jag de vackraste husen. Och på höger när jag åker till skolan. Bussen är som en sluss, ett litet ställe där man kan vila och tänka. Men framför allt så lyssnar jag på musik.
Lite låtar jag lyssnade på förra veckan på bussen: (klicka för att lyssna)
