om jag inte hade dig
Sitter i soffan. Det är nästan lite kusligt att jag har suttit på exakt denna soffa sen jag var en liten liten människa. Tänk att allt i denna lägenhet är så bekannt. De utslitna mattorna, de insjunkna stolarna, de nötta tekopparna och det stora trädet i vardagsrummet som alltid orkar med ett år till, alltid. Mormor snusar i rummet bredvid och min lilla Mira sover tungt i mitt knä.
Igår förstod jag vad min största rädsla är. Jag har gått runt och inbillat mig en massa fåfänga rädslor, sådanna som inte räknas. Men denna rädsla den vill jag aldrig veta av. Den rädsla som jag aldrig vill ska hända, som jag förnekar. Det går inte. Det ska inte hända. Det kan inte hända.
Jag får inte tänka på det. Ända gjorde jag det. Jag vet inte varför. Kanske för att jag vill på något sett föreberda mig. Så att jag kan slippa vara rädd. Så det inte kommer göra så ont. Men man kan inte rädda sig från sin rädsla. Man kan inte fly. Inte från detta. Jag kommer bara stå där, jag kommer vara blottad, naken, utpekad och de kommer bevisa att det kan hända.
Men trädet i vardagsrummet har klarat sig varje år, alltid. Men ibland undrar man när ett löv faller.
