tappar höjd
'Ska du redan flyga' säger jag.
'Om du vågar släppa taget' svara du.
Kylan blir till kramp i käkarna och jag spänner mina tår. Sträcker på mig. Försöker nå dig.
'Jag släpper dig nu då' säger jag efter en suckande tystnad. Den svaga tonen brer ut sig som vårkvällarna i mars.
'Jaha men dåså' är allt du säger. Du tittar bort från mig. Du har inte tittat på mig på länge. Jag ser inte vart du tittar. Din rygg lyser. Varför jag inte såg tidigare hur din blick suger åt dig allt där ute vet jag inte.
'Jag stannar här' säger jag och jag tycker mig nästan inte höra dig andas.
Du ser åt ett håll jag inte sett på förut, inte norr eller söder, väst eller öst.
'Jag tror inte det finns så gott te, dit du tittar' säger jag för jag ångrar det jag sagt. Din rygg ska inte lysa utan mörkna. Du börjar ta ett steg bakåt.
Min röst spricker och rosslar till av iver. 'Jag tror inte det finns någonting där för där finns inte jag' säger jag lite för snabbt.
Ditt steg tillbaka stannar bara halvägs.
Din tystnad blandar sig med mina rosslande andetag och den sista meningen svävar runt likt en skadad fjäril som tappat höjden.
'Du kommer väll använda boken som vi lovade va?' säger du tomt men värmen virar sig runt orden som en ram.
Jag tvekar.
'Ja, som vi lovade' säger jag och jag försöker tränga in alla andra meningar i den meningen. Som hur jag hatar dig, älskar dig, saknar dig och litar på dig.
Du vänder dig om så jag ser din profil. Mungiporna pressas upp utan smilgropar.
Lika fort som du vände dig om går du nu fram. Med ryggen böjd och sträckt på samma gång. Ryggen lyser svagare nu. Du är en del av horisonten där borta.
Min sista mening värker i mitt bröst. Jag andas den och sluter den runt mig. Jag försöker le när jag vänder mig om. Och om du nu ska flyga, då ska jag det med.
