om jag var jane..

Hjärtat bankade så hårt, dunkade och fladdrade. Det är därför jag säger att jag känner mig levande när jag är i din närhet. För jag känner mitt hjärta dunka. Jag känner mitt ansikte. Jag känner varje andetag. Jag känner min kropp, och den lever.

Inte levande död som på naturvetenskaps lektionerna, då jag är blek och inte känner någonting. När jag bara andas utan att vara medveten om mitt liv.

Men med dig. Jag skulle kunna leva ett helt liv på alla mina hjärtslag när du är nära mig. Jag skulle kunna leva hela solens liv. Bara på mina andetag när jag är vid dig. 

Det är därför jag säger att jag lever när jag är med dig. Det är inte något påhittat romatiskt uttryck som jag kastar till dig. Jag ger det till dig. Jag ger mitt liv, på ett ungefär.

Jag lever på mina hjärtslag när du är nära mig. Du ger mig mina hjärtslag, så egentligen lever jag på dig. Du kanske tycker jag är en parasit. 

Jag lever. Lever lever lever lever lever. Jag existerar bara inte. Jag är inte en massa. Jag är inte någonting som dras ner av tyngdkraften. Jag trottsar naturlagarna när du ser på mig. Jag flyger på mina hjärtslag. Dudunk dudunk. 

 

Så när du den dagen. Eller jag vet inte. Det var inte en dag. Det var en natt, en kväll, en morgon, en vecka eller ett år. När du sa att du var kär. Kär i. Kär i någon. Trodde jag att det kunde.. men det var inte. 

 

När du ser på henne. Ser jag ingenting. Min kropp är en massa. Massa som dras ner av tyngdkraften. Jag pressas mot marken. Jag krossas. Min kropp kommer ihåg hur man flyger. Men nu trycks jag bara ner av hur min kropp minns. Mitt hjärta minns hur den dunkade. Dudunk. Men nu har den drunknat av minnet. Vattnet är ett gift fyllt av tomhet. Och jag kan bara se på hur jag drunknar. Hur jag krossas av tyngden, från mitt hjärtas illvilliga minne. Av hur jag kunde flyga.

-----
Ja, jag har skrivit en liten novell. Jag vet inte, ni kanske tycker den är töntig. Och en sak jag vill säga är att jag tycker inte att jag är någonting bara för att jag skrev det här. Men jag älskar att skriva. På riktigt. Och jag fick en liten känsla och behov av att skriva, och då jag inte hade någonting speciellt att skriva fick jag inspiration att skriva någonting mer liknande en berättelse. Som detta, vet inte om man kan kalla det en novell men jag säger det. Det kanske är inkorrekt men jag struntar i det. 

Sen blir jag lite av superglad om ni skriver en kommentar eller två om vad ni tycker. Uppriktigt. Negativt eller såklart positivt. Men om ni skriver negativt, är det jättebra så jag kan förbättra mig, men skriv trevligt och snällt så är ni så snälla.  

Jag blir super ultra glad om ni ger mig inspiration om vad andra 'noveller' kan handla om. För det kommer absolut dyka upp i en snar framtid.