om jag var jane..

(fotot taget av pappa redigerad av mig)

Det blev inställ med Moa. Så idag har jag gjort andra nödvändiga saker. Som att skrubba mig ren, läst Hjalmar Söderberg, legat i sängen, druckit te, sett på bamse med syster yster, pluggat som en illbatting, legat i soffan, gjort omelett, kollat i garderoben efter saker som jag kanske glömt bort men fann att jag minsann kommer ihåg alla mina kläder. Jag är inte så glömskt alltså. Jag har tittat ut igenom fönstret, skrivit och lördagshängt.

 

Ikväll så ska familjen på fem ta oss över med bil till våra efterlängtade vänner. Vi ska äta gott, prata tills jag är så trött så jag lägger mig i soffan och åka hem i taxi sent som det alltid blir när vi är hos dem.

 

Imorgon så blir det åv mot Gröna Lunden. Jag kallar det så, för jag tycker det är lustigt, att Gröna Lund kallar sig Gröna Lund när det inte finns ett ända träd där inne. Då säger ni åjovars, såklart det finns. Ja, det kanske det gör, men det är ändå inte en grön lund!

Det finns ingen ingen ingen som kan skratta så underbart och smittande som min Viktoria. Ja, min. Min för att hon får mig att känna mig som en del av någonting speciellt. Min Viktoria för hon delar alltid med sig av sin värld. I Viktorias värld finns det rosa bubbelgumsläppstift, pojkar med fina ögon, klackar, fniss, kanske en Mcdreamy någonstans, varma kramar och underbar värme. Viktoria får alltid mig att känna mig som om jag är med i någon fantastisk romantisk teenage movie med fniss, pojkar, kläder och smink såklart. Viktoria brinner för smink. Hon vet saker om smink som jag inte ens skulle kunna föreställa mig finnas. Som hur man målar regnbågsglada överlock en torsdag. Eller kommer i någon fin fläta en måndag. Hon är en sådan som aldrig skulle skryta med hur duktig hon är. För hon är så duktig. Flitig och ambitiös. Det är synd att hon inte skryter lite med det. För när man är så duktig som Viktoria är så är det okej att säga att man är bra. För hon är så mycket. Mycket mer än bara bra. Hon är generös, omtänksam, ödmjuk och tänker alltid alltid på andra före sig själv. Hon är rolig och instressant och alla vill vara en del av Viktorias värld. Och i Viktorias värld får alla vara med. Dessutom äger hon på engelska.

Viktoria är stark. Hon har och går igenom massor. Klagar aldrig. När jag behöver råd om saker. Som hur man ska komma klädd på klassresan, pojkar, skolan ja ni vet vad som helst. Så vet jag alltid att Viktoria kommer att åtminstone försöka ta reda på det bästa svaret. Försöka komma med dem bästa råden.

Vi har gått igenom en del tillsammans. Vi har gått igenom början av tonåren tillsammans, vi färdas igenom den nu. Vi har delat våra första önskningar tillsammans. Våra första rädslor. Dem som man har fått dela känslor, hormoner och drömmar med äger alltid en del av ens hjärta. Dem glömmer man aldrig. Viktoria är en del av mig och kommer alltid vara det. Vart vi än går, vart vi än står så är hon där. Någonstans på mitt vänstra bröst.

 

(bilder tagna och redigerade av mig)

fififi men inget pöpöpö här inte

Ung. Man ska vara allt och ingenting. Man ska lära sig massor och samtidigt strunta i allt. Man ska vara balanserad och okontrolerbar. Man ska flyga men ändå ha båda fötterna på jorden. Man ska vara ung och dum och ändå klok och äldre. Man ska veta vad som senast spelades på radion men ändå kunna alla gamla låtar som rinnande vatten. Man ska vara ute sent sent och ändå aldrig bli trött. Man ska ge allt och ändå ta minst lika mycket. Man ska inte vara rädd för någon men ändå är man rädd för att bli tillsagd. Man ska aldrig ställa frågor men ändå veta allt. Man ska aldrig ljuga men ändå säga till sin mamma att man inte gjorde någonting. Aldrig gå bakom ryggen och ändå måste man vara en kompis och berätta. Man ska vara svårfångad men ändå vill man bli fångad. Man ska inte söka men ändå hitta. Man drömmer om kyssar som smälter samman men ändå bli generad om man får syn på en puss eller två. Man ska vara så jävla dyng vacker och ändå vara femenist. Man ska skratta men ändå aldrig visa tänderna. Man ska vara perfekt och ändå vara människa.

 

(bilder hittarn ni här)

När jag hör Juliettes röst i korridoren. Då får jag den där känslan som jag bara får av hennes röst. Jag blir sådär överglad och får en känsla av att någonting ska hända. Någonting är pågång. När jag hör Juliettes röst då vill jag hoppa och studdsa. Jag vill sjunga med i hennes låtar, trotts att jag aldrig i vanliga fall skulle sjunga med i dem. Men med Juliette, älskar jag låtarna och älskar att höra henne sjunga dem. Jag beundrar hennes röst. Jag beundrar hur hon alltid får andra att bli så pepp. Jag vet inte, men med Juliette så blir jag pepp på de mest konstiga saker. Som att gå på Justin Bieber konstert. Jag menar, det är det sista jag egentligen skulle vara intresserad av. Men när vi sjunger hans låtar och dansar tokigt i korridorerna då blir jag, om för en millesekund, lika förtjust i Justin Bieber som hon. Det är det som är så magiskt. Juliette får allt hon pratar om att bli intressant, man hör hennes glöd, intresse, beundran och kunskap om det hon älskar. Och då älskar jag det med.

Juliette är så stark. Hon viker aldrig undan från någonting hon tycker är fel. Om någon gjort mig ledsen då vet jag att Juliette är där och tröstar och säger att de andra är nollor som inte fattar. Inte fattar som Juliette för hon förstår så mycket. Hon är så modig. Lite som hennes älskade bokkaraktär Katniss. Fast sådär hundra miljoner tusen gånger bättre. Med Juliette kan man skratta och man vet att man har en axel att trycka en blöt kind emot om någonting är sorgligt. Jag är så glad och tacksam att hon finns i mitt liv. Jag längtar efter att lära känna henne mer mer mer, för vi har massa saker som vi inte vet och minnen som bara väntar!

 

Detta är mitt lilla projekt. Som inte har en början eller slut. Som bara finns och som aldrig blir färdigt. Men jag har under kort tid insett en massa saker. Som hur värdefulla mina vänner är. Och jag vill att dem personerna ska veta hur dem är för mig. Därför tar jag mig tiden att skriva saker jag känner om dem. Mina vänner, alltså. Det finns massa saker som man inte kan sätta ord på och vissa saker man sätter ord på låter förskräckligt, klychigt eller bara tråkigt men så är det. Jag vill ändå försöka. Fast jag inte gör dem till rättvisa. Det finns ingen ordning eller så. Men när jag får en känsla så skriver jag ner den. Som nu.

 

 

Tänk att jag får ha kräftskiva två dagar i rad. Igår var det en liten kusin och familjeträff i huset där Klara bor. Vi hade mycket att ta ikapp, trotts att det bara varit någon vecka sedan sist. Vi kalasde på kräftor, västerbottenpaj, smörgåsar och paj med ruccola och kantareller. Vi sjöng snappsvisor som ingen egentligen kunde och åt efterrätt som smälte i munnen.

 Idag vaknade jag upp hos Isa. Vi gick till Stads Missionen, hittade en alldeles för stor stickad kofta men jag köpte den inte. Ångrar mig lite nu, såklart.

 

Mycket vardags och ingenting speciellt babbel. Men jag ville bara skriva. Nu så ska jag ha min andra kräftfest här hemma bara vi fem. Med västerbottenpaj igen och smörgåsar. Det gillar jag!

(Gammal arkiv bild, döda mig inte Isa. Du är vacker!)

Igår var det rått och kallt hela dagen. Men plötsligt var det fint och sista-minuten-sommar! Vi gick en promenad på djurgården och satt i högt gräs, solen mot våra ansikten och Stockholm som ett vykort. Ibland är måndagar inte alls ångest attack utan bara helt perfekta.

 

(inte så ny bild tagen av mig)

Jag hade tänkt att göra ett litet projekt. Fast det är faktiskt inte så litet. Det är ganska så stort. Det kommer ta tid, och kommer aldrig aldrig att bli färdigt. Men jag ska i alla fall försöka göra en början. Men jag kommer inte kunna göra dem rättvisa. För när man ska berätta, beskriva och visa hur fantastiskt fin en människa kan vara så räcker det inte med ord. Men ord är en bit på vägen, och jag ska ha foton till mig hjälp.

Nu blir ni nog nyfikna. Men ni kommer förstå!

Jag tycker det är fint att sitta på en parkbänk efter skolan i eftermiddagssol och prata. Det är speciellt fint en eftermiddag när helgen börjar. Som igår fredag. Vi satt och pratade om saker och bara hade det sådär extra fint när man inte setts på ett tag. Trevar sig fram i konversationerna och är lite nyfiken på hur det har varit. Finner att allt är ju som man minns det fast ännu finare för man skapar minnen istället för att minnas gammla. Vännerna har ändrats under sommarsolsken men är ändå ens vänner natt och dag. Det är ju alltid extra kul om man klantar till saker och fånar till det och gör bort sig lite lite grann. Så det glömmde vi inte. Jag har någonting med parkbänkar i solskugga.

 

(fotot taget med telefonen)

Våran tripp var fin. Det var mulet men sprack upp då och då. Jag badade och simmade tillochmed en helt liten stund. Vi åt våran lilla lunch och pratade om ingenting viktigt men som ändå är så viktigt. Tog vara på denna dag som var en skoldag men ändå bara var en fin dag med alla. På vägen hem så var det lite mindre lyckat. Men det var ändå så där väldigt trevligt som man kan ha det när man åker lite fel och får vänta lite extra länge.

 

Nu så ska jag bara njuta av en kopp te. Och jag har inte blivit förkyld.

 

(fotot taget av maria och redigering av mig)

Nu så ska jag snart snart iväg till skolan. Dagen ska dock spenderas på ett lite annorlunda sätt. Vi ska bada. Ja jag sa det, vi ska bada utomhus. Dn säger att det ska bli sexton grader idag och antagligen komma små skurer. Vi ska ha picknick och bada utomhus. Låt oss hoppas att jag slipper bli förkyld.

 

(foto och redigering av mig)

Idag har jag gått längs korridorerna igen. Spridit ut en massa hej! och hej på dig med! hej hej!

Jag har fått se glada friska och solkyssta ansikten. Vita leende munnar och fina ögon. Jag har fått träffa dem jag har glömt bort att jag har saknat. Sådanna som alltid finns lite i mina tankar.

jag har fått bita lite på naglarna när man inser det lilla allvar som håller på att hända. Att vi nu går i nian. Men det ska bli ett hjärtslitande, nervväckande, spännande och annorlunda år. Jag ska försöka att älska varenda minut av det. Alltid alltid hitta någonting fint i det mest hemska. För det är ju inte så hemskt. För det kommer ju faktiskt aldrig tillbaka. Att vara ung och inte vet vad man vill. Ung och lite dum. Ung och vacker! För vi är så vackra. Alla skiner. I alla fall idag. Idag sken alla från sommar, hav och saknad. Idag strålade alla trotts. Att vi har väll ändå inte hamnat här? Vi är väll ändå inte så stora och så små! Vi ska väll fortfarande springa runt fria. Men nu har vi hamnat här igen. Vi är nu tillbaka, till korridorerna.

 

 

Idag känner jag att det börjar bli höst. Jag börjar inse att det faktiskt är dags.

Skolan, prov, uppsattser och förhör. Gå i koridorerna, öppna skåpen, aldrig komma försent, äta i skolmatsalen med alla sammlade eller bara två och två. Rutiner och längtan efter helg och lov.

Träffa sina vänner varje dag, vardagslyx. Bita i nagelbanden, hinna med bussen, tidiga mornar, sena kvällar.. böcker böcker. Skratt och tystnaden i salen när lärarinnan delar ut papprerna för resultat. Nervösa blickar, glädje ropp och någon rusar på toaletten. Räcka upp handen, skriva i kalendern.

Rita på bordet, tugga tuggumi i smyg, kolla i almernackan. Någon fyller år alla står på stolarna. Någon åker bort och kommer tillbaka solbränd, vita tänder och lysande men kanske lite trötta ögon och en massa minnen.

Musiken som är så viktig, räddar mig varje dag på bussen, hemma, går någonstans, är någonstans. Musik musik musik. Inga speglar i toaletterna, illa luktande toaletter. Någon tappar bort nycklarna. Får be vaktmästaren om att bryta upp lås.

Får man låna sudd? Saknar penna, eller stift. Kanske får man låna? Behöver linjal eller miniräknare. Lärare som ber alla att stänga av sina mobiler. Mobiler under bänkarna så ingen lärare ser. Mobil på rasten för att spela spel, kolla bilder eller bara spegla sig. Killar som kastar snöbollar så det är alldeles blött i korridoren. Någon blir bestulen på sina böcker. Gå till mediateket. Vem får inte datorn?

Vi måste bli klara i tid. När slutar vi? När börjar vi? När är det lunch? När är det rast? Får man en bensträckare? kanske två? När är det lov? Någon gör slut. Någon blir tillsammans. Någon är ensam. Skolan är en planet. Alla trängs inne i planeten och alla vill ut i rymden och universum bland stjärnorna. Planeten är svår, jobbig, irriterande, underhållande, livsviktig, onödig, hemsk, underbar, sorglig, lätt, konstig, annorluna, ingenting och allting.

 

 

 

Idag ska jag rymma. Där sitter jag i soldränkt kök och äter mackor med ost och stora koppar te att doppa brödet i. Tar en promenad med taxen och sitter till midnatt och pratar om hur det var då. Då när min mormor var liten och ung. Kolla i albumen, gamla kärleksbrev och historier jag har hört minst femtio gånger men alltid ber om att få höra bara en gång till, bara för jag älskar hur hon berättar och jag alltid hittar någonting nytt i historien. Beundra trädtopparna som mormor älskar så mycket. Titta i de stora garderoberna och om jag har tur kanske ett plagg eller två ligger i min garderob nästa dag. Sitter i soffan och pratar, mira hoppar upp emellan oss bara för hon är så svartsjuk när jag och mormor sitter bredvid varandra. Klappa mira tusen gånger och lite till. Titta på project runway bara för mormor älskar design. Titta på singing in the rain eller någon annan musikal klassiker. Kanske borta med vinden eller krig och fred. Eller alla Audrey Hepburns filmer för hon älskar henne lika mycket som jag. En natt promenad med mira, bara gatolamporna och jag med mormor och mira ute i natten. Sova i mormors gamla tröja och vakna av skrammel och solljus och med våta fötter för mira vill att jag ska vakna. Jag älskar att rymma.

 

När jag träffade maria tog jag inte några bilder för jag är så lat och orkar aldrig ta med kameran. Det var fint att träffas igen efter sommaren och nu när jag träffade henne så vet jag hur mycket jag har saknat att vara med henne. Vi gick runt, och fick både uppleva sol och en ordentlig skur (detta väder i Sverige, blir lätt galen), fikade, köpte godis, såg på den helt galet underbara filmen Bridesmaids, åt tacos och pratade till småtimmarna.

 

Söndagen idag fick bli en trevlig familjedag, tog en lång promenad och Julien lärde sig att cykla. Jag har halvsovit i solen i en timma med lekande barn och havsbrus som melodi. Alla solstrålar som finns kvar måste jag absorbera innan hösten och vintern kommer på riktigt.

 

 

(bild tagen av dessi redigerad av mig)

 

Idag vid lunchtimmen sådär ska jag träffa min kärakära vän Maria (bilden ovan).

Äntligen! Som jag har saknat henne.