om jag var jane..

Ibland vet man inte vad man ska göra på ett lov, när man är lite småförkyld och stan känns grå. här kommer mina idyll. helt enkelt lite klyschiga tipps som man kan hitta på, en vecka i oktober november.

Har läst lite böcker igår och idag. En heter kyssar i paris och jag har redan läst den tre gånger. Den är enkelt skriven, men författaren har humor och flyt. Och sättet hon beskriver kyssar är magiskt. Allt hångel får mig att brinna lite som Edie i boken. Jag läste den för första gången när jag gick i femman och jag förstod inte så mycket för allt var så främmande, nu är det en bra sträckläsning om man längtar efter kyssar i paris.

 

 

jag kan inte pryda min blogg med bilder av två anledningar.

ett. jag är hos mormor och där har jag inga bilder etc.

två. min kamera är troligen sönder. jag är jätteledsen och orolig, ska så snart jag vågar gå till en kamerabutik och kolla upp.

 

jag är allmänt rinnig i ögon och näsa men annars mår jag toppen. tänkte svara på en lista, älskar ju listor när man sitter hemma och väntar.

 

nämn något som gjorde dig glad igår: jag, och två andra satt inne på cassie och drack äppeldricka och krusbärsdricka och pratade och tog ikapp lite efter en vecka.

 

vad gjorde dig glad kl 08 imorse? vaknade och insåg att det är lördag och sol.

 

vad gjorde du för 15 min sen? läste tidinigen.

 

det sista du sa högt? ofattbart, tänk vad makt kan göra.

 

det senaste någon sa till dig? jag vet. ofattbart.

 

vad var det senaste du åt? en macka med ost.

 

vad var det senaste du köpte? honung (eller honing om ni vill), mjölk och bröd.

 

vad är det för färg på din ytterdörr? brun tror jag.

 

vad är det för väder hos dig just nu? höstsol och blått. superfint, alltså ska jag ta en promenad efter lunch.

 

 

tror du på kärlek vid första ögonkastet? jag tror man kan bli kär som kär i personens leende eller ögon vid första ögonkastet. men när man sen lär känna personen ifråga kan man bli kär på nytt igen eller falla ur kärleken.

 

sover du tungt? jag vaknar inte av ljud och så men jag sover ändå lätt tycker jag för jag har inga svåra problem med sömn.

 

drömmer du mardrömmar? det var nog fem år sen sista. när jag var tio eller så. drömmer bara lite lustiga men ibland fina drömmar.

 

trivs du med ditt jobb? jobb som i plugg så är det blandat. jag älskar att lära mig saker. det gör jag. men ibland blir det för mycket, och jag får ju inte betalt.

 

favoritklädsel? all klädsel som har med en kjol och min cheerleader jacket att göra.

 

favoritlåt just nu? strövtåg i hembygden.

 

vad ser du om du tittar åt höger? ett slitet litet bord.

 

vad gör dig glad just nu? solen, att vara hemma hos mormor och att jag ska hämta ut en bok som jag har sett fram emot att läsa.

 

vad ska du göra härnäst? äta lunch och sen gå ut ta en promenad och hämta boken.

 

höger eller vänsterhänt? höger.

 

 

favoritgodis? små vita saker som smakar lite puderaktigt lakrits, verkligen gott.

 

klädd just nu? mormors egensydda svartvit rutiga byxor, lila tröja och mormors alldeles förstora och ljusblåa kofta.

 

hur många kuddar sover du med? alltid två.

 

 

vad är viktigast för dig? att ha de jag bryr mig om och som får mig att må bra nära.

 

är du kittlig? jag är kittligast i familjen.

 

snarkar du? nej det gör jag inte. jag ligger väldigt stilla, sover stilla, drömmer stilla, andas stilla och är väll lite av törnrosa eller snövit när jag sover. men inte hy som snö etc.

 

stjärntecken? lejon.

 

stökigt eller välstädat? jag har på senare tider lite mer stökigt för att jag varken har haft lust, tid eller ork till någon vidare storstädning men det är stökigt för mig. alltså lite mer kläder på soffan än jag brukar ha. men hos andra så ska det bara vara hemtrevligt, stökigt som välstadat. en sak jag inte trivs i är lortigt. men stökigt och lortigt är två olika saker.

 

vad längtar du mest efter just nu? en hejdundrande bok som jag inte kan slita mig ifrån med kärlek som tema och gymnasium.

isblå ögon. kall mage men brinnande kinder. jag känner mig äcklig. jag ser bara hans kindben. jag ser bara hans kolsvarta hår. hans kindben. hans isblå ögon. allting går runt. det snurrar. på natten och på dagen. jag glömmer hans isblå ögon. jag minns inte. minnet är svagt och suddigt. flyktiga minne. slår hårt till när jag ser och minns varför det snurrar. varför jag är så kall men så kokande. korta stunder. inget direkt möte. alltid samma. alltid stirrande ner på fötterna. allt är intressantare än hans ögon. isande ögon. is i magen. senare när jag rusar till toaletten och stirrar in i badrummet. senare, när jag ser suddiga minnen. när jag ser mitt bleka ansikten. men under brinner jag. när jag stirrar in i mina ögon som glänser. när jag ser mitt bleka ansikte men känner hur jag brinner. när jag vet att jag är månfall gånger mer än mitt bleka ansikten. då undrar jag varför jag är så jävla ytlig.

Mina dagar på semester i samma stad har sett ut såhär och kommer fortsätta lite såhär.

Frusna tår och vita fingrar.

Höstförkylning som dunkar i huvudet och smärtar lite i halsen.

Te te te i massor.

Nattpromenader i kolsvart mörker.

Barn som skriker och klänger på jobb men ändå är gulliga.

Mando Diaos tonsättningar på Frödings texter.

Vackra kindben och isblå ögon som får mig att frysa men brinner ändå om kinderna.

Mörka mornar med tända ljus, tepåsar och morgongrus.

Långa samtal om då och nu och senare och kanske och lite annat.

Ett gult hav utanför fönstrerna.

Sena kvällar med fina filmer på silver.

Tefika med vänner innan jobb.

Lyssna på ennio morricone morgon och kväll.

(nästan) ingen dator.

Läsa böcker under för svag lampa.

Äta räkor till finmiddag.

Sitta på macdonalds för länge och äta glass med chokladssås.

 

Kram och fortsätt kika in och håll ut.

 

Igår satt vi i soffan och hade böckerna upp till hakan, och sen blev klockan mycket och jag stannade kvar. Vi åt pizza med bearnaisesås och oxkött och pratade tills klockan blev mer än vad den ska bli på torsdagar. Sen drack vi vardagslyxigt te till frukost och gick tillsammans i höstblåst till skolan. Det var en toppentorsdag och det är en toppenfredag.

 

Och imorgon har jag med mig godis, varma strumpor och glatt humör. Jag älskar mina två veckor av ledighet. Idag så ska vi äta middag på restaurang för min kära moder fyller år. Jag har bara roliga saker inbokade nu. Det är fint som omväxling. Fredagspussar och annat fint till alla er. 

Fotot taget av Maria och redigerad av mig. 

Gammal gif. 

 

Jag ville också säga det att imorgon är det torsdag, sen är det fredag och sen är det lördag. På lördag har jag en väska packad med godis och varma strumpor och sitter på en blåsig båt påväg mot en av mina favorit platser med några av mina favorit människor. Bara tanken får mig att fyllas av en kopp te i magen. 

 

Sitter och knaprar på choklad. Ni vet den där smaken av någonting, den där känslan av tyget eller kanske doften av en nyköpt bok som är sådär extra goda, extra lätt eller doftar extra gott. Just bara för man fått den av någon som är sådär extra speciell. Jag sitter och knaprar på sådann choklad, som smakar extra gott. Jag fick den lilla chokladasken av två personer igår. Och jag är bara så glad, och så glad och glad och tacksam och glad och rörd. Och jag tittar på de vackraste puderrosa blommorna och äter den godaste chokladen. Tack ni som vet vilka ni är. 

Foto och redigering av mig. 

 

Jag längtar efter helgen mer än vanligt. Men igår kväll var en ovanligt fin måndag. 

 

Kolla på hela om ni orkar. Michael Bublé sjuner med ett fan som heter Sam ♥. Ett lite glatt söndagsklipp. Kan behövas inför måndagen. 

 

Jag kan: ibland sjunga när jag är ute i stan, helt själv, och folk stirrar. 

Vi är olika, jag och Maria. Vi delar inte alltid samma mening, tycker inte om samma godis, gillar inte samma glass, och tycker och tänker olika ibland. Men det är sådant som är det bästa med Maria, att hon bara gillar lakritsnappar och älskar mörkblått.

 

Det är det som är så underbart, att inte tycka lika om allting alltid, att jag får en smäll på käften ibland när jag alltid ska rätta andra. Hon kan alltid rätta mig, ställa mig mot väggen och konfrontera mig på sitt blyga men sanningsenliga sätt.

 

Jag älskar att hon älskar choklad mest, att hon inte gillar att blanda sallad med lök, morötter och annat,

att hon irriterar sig på att skolan inte har sked till majsen, att hon blir fint skär på näsan när det är kallt ute, att vi alltid gillar olika klänningar när vi är i butiken, att hon visar tänderna när hon skrattar men inte när hon ler, hennes sätt att säga 'men men', att hon alltid ursäktar sig tusen gånger om för hur stökigt det är i hennes rum fast vi tusen gånger om har sagt att vi inte bryr oss, att hon tappar bort nycklarna ibland och när hon kröker på munnen så fint när jag säger någonting konstigt.

 

Hur hon vet en massa saker och att hon älskar att läsa lika mycket som jag. Att vi har samma humor, att vi alltid skrattar åt konstiga missförstånd och hennes mjuka kramar. Hon är den jag alltid vill luta mitt tunga huvud emot och jag ser upp till henne på så många sett.

 

För Maria är smart. Hon är verkligen det, hon är en naturbegåvning. Och det är fantastiskt att ha en så smart vän som vet så mycket.

 

Maria är vacker med hennes vackra glashår och havsblå ögon som är inramade i långa mörka ögonfransar.  Det är bara därför jag blir så arg så ledsen när hon inte ser sig själv som jag ser henne.

 

När jag tänker på Maria ser jag henne styrandes på en båt med skärgården runt sig, vinden som blåser hårt och hon som tittar lycklig mot havet. Hon är alltid så glad, hon är så hälsosam och lycklig i sig själv, sin stora familj med sina fina hundar.

 

Jag kan inte förså hur hon står ut med mig. Men det spelar ingen roll, för hon står alltid där, finns alltid där.

Och jag vågar inte ens tänka på hur det skulle ha varit utan henne igenom dessa dagar, veckor, timmar, minuter och år i korridorerna, i matsalen i högstadiet. Hon har hjälpt mig utan att veta om det.

Detta är din låt.

Idag har jag ätit glass, testat tantklänningar, varit på scen och pratat Strindbergmonolog.

 

Det var ändå en bra dag. När jag åkte hem i mörkret tänkte jag på hur töntigt glad jag är över att kunna stå på en scen och vara jag fast ändå inte jag. 

Bara prata, och känna strålkastarna som får mig att bli blind av allt annat än det jag säger och känner, vem jag är just då. Då är jag fröken Julie. Då är jag lillys Julie. Julies Lilly, någonting, någon, inte jag, jag jag jag, allt jag säger är jag men inte jag. Allt jag känner är känslor som inte är mina men ändå mina mest privata. Mina rörelser tillhör någon annan men varje steg är ett spöke av mig. Att bara vara, existera, anstränga sig men ändå slappna av, tänka på allting, ingenting, massor och bara slippa tänka mina egna tankar. Mitt andra hem. Mina lungor när jag inte kan andas, mitt hjärta när det slutar slå för en sekund. Min ö när allt är allvarigt. Ingen som dömmer, ingen som bryr sig om hur jag ser ut eller såg ut.

Ni som inte undrar utan bara förstår.

Ingen som undrar när jag pratar annorlundar, när jag inte alltid passar in.

Som inte undrar över mitt allvar, min sarkasm, mina funderingar, mina galenskaper. Tack till ni som förstår. Tack till ni som är min teater. Tack. Tack tack tack tack, tack och tack och tack. Tack! 

(det är då inte min jacka på bilden)

 

I fredags hittade jag min drömmjacka, en vintage cheerleader jacket.

Den var mörkblå och jag kände ett sådant löjligt ha-begär som jag aldrig kännt. Jag blev så förskräckt över hur jag verkligen verkligen ville ha jackan att jag kände skam. Jag har gått runt och pekat och små skrattat åt alla som går runt och har 'jag-måste-bara-ha-den' blick på kläder och annat dylik. Och nu stirrade mina ögon likadant, på en jacka. En löjligt söt jacka. Jag vet fortfarande inte varför.

Det är inte ofta jag köper jackor jag inte behöver, har aldrig inträffat. Så varför skulle jag, denna vanliga fredags eftermiddag en dag i oktober, köpa en löjligt söt jacka som jag inte behöver och när jag aldrig gör sådana drastiska saker? Jag frågade mig det och svarade med att gå ut ur butiken med raska steg och tvingade mig själv att inte titta bakåt.

 

Lördag.

Gick jag runt mest hela tiden och tänkte på den där löjliga, fåniga, fåfänga, dumma, söta, idiotiska och bästa jackan. Så jag slängde skammen i väggen och gick till butiken och köpte den. Så nu har jag den, en mörkblå vintage cheerleader jacket. Så nu är det vi två. 

Jag blir nostalgisk av: singing in the rain, kötbullar med potatismos hos mormor, liljekonvalj, piriac sur mer och varma kramar som man kan gömma sig i för en liten stund. 

Jag drömmer om: gymnasium, liten lägenhet i en stor stad, kyssar och en scen att stå på.

Jag lyssnar helst på: first aid kits 'america', the who, birdy, james taylor, bruce springsteen, van morrison, början av 'mexico', the kooks och så fortsätter det, men ändå.

Nya andetag. 

Frisk luft. 

Tunga ögon.

Trötta händer. 

Tankar.

Sova.

Äta. 

Le. 

Sjunga.

Arg.

Glad. 

Vara jag.

 

 

Idag.

Vad är det med mig? Jag har presterad bra, gjort allt jag kunnat, allt går bra, ingenting att klaga på, familj vänner och allt. Men jag mår inte bra idag.

 

Varför ser jag ingenting alls idag? Jag sitter bara här och känner mig tom. Tom och ihålig. Urholkad, utmattad men ändå så jävla förbannad. Jag får ångest för att jag inte sitter ner och pluggar. Borde inte skriva, måste skriva! Jag vill en massa saker men jag vet inte vad. Jag är arg på alla är sur på det mesta. Är en jävla bitterkärring idag. Varför skriver jag ner skit och hemska saker på denna sida? Jag vill sprida glädje och vara glad. Jag är glad, men bara inte idag. Jag har ingen anledning men ändå all världens anledning att sitta och må dåligt. Vaknade upp och allting var bara fel fel fel fel fel fel. Har en klump i halsen, huvudet i allting. Jag vet ingenting. Jag vill så mycket. Jag borde göra så mycket. Jag borde inte klaga. Jag klagar. JAG ÄR BARA EN BITTERKÄRRING, idag. Idag idag idag. 

Nu var det klippt. Håret doftar främmande och jag har en massa att göra. Så vi ses. 

 

 

Klockan är noll trettiotre och jag kan inte somna. Kanske för att jag är rusig av fredagen eller för att fredagen redan är över.

 

Vi traskade runt på stan. Kollade runt och jag fann den. En jacka som bara hängde där. En jacka som jag trädde på mig och jag kände att nu du, nu har jag hittat någonting jag inte letade efter. En jacka som jag inte köpte. Men som jag kommer åka och kolla på imorgon, och om den hänger kvar där, då så är det vi två. Då är det jag och den blå jackan mot världen. Men vi får se, om vi är två eller om någon annan och den blev två.

 

Vi åkte hem till mig. Satte på högsta volym och spelade sextiotalsmusik. Sjöng med fast vi inte kunde annat än 'mr sandman' och funderade på vad vi skulle äta. 

Min favorit, våfflor! Någonting vi aldrig gjort. Vi hade för dåligt tålamod så alla blev bleka. Men vi åt och tyckte det var gott ändå för jordnötssmör och nutella var ju där hjälpte till. 

 

Satt och pratade om förr, var nostalgiska och bytte till att lyssna på Jason Mraz. Det började skymma och vi åkte mot friskis. Mycket flås och svett men också skratt, så kul att vara två.

 

Vi skildes åt och när jag satt på bussen med musik i lurarna undrade jag om våfflor inte alltid ska ätas lite för bleka.

Jag undrar som en flundra om gäddan är en fisk. Det sa min lågstadielärare alltid.

 

När jag tänker tillbaka på mina år i lågstadiet är allt en ända kompott av frusna kinder, tovor i håret, böcker om elefanter, kuddkrig, högläsning, mängder av frågor, spenatsoppor med ägg i,

svart mjuk päls att trycka huvudet emot, långa människor som tittar ner på en, kalla utedagar, matsäck med pannkakor och sylt som är helt utsmetad.

Pyssel med pärlplattor och fingervirkning, för mycket smör på knäckemackorna, ordet fröken fröken, musiklektionerna med sång och lekar, se miljoner gånger om fantomen på operan, vänner som aldrig tröttnar på att leka, fruktstund och doften av clementiner.

Dagar som kändes som miljoner år och förväntan inför presenter och födelsedagar.

 

Ibland saknar jag enkelheten. Inte behöva vara någon annan än jag.

Inte veta för mycket eller för lite. Att inte se så mycket annat än vad som är framför en.

Att bara känna och tänka på det som gör en glad. Inte veta vilken dag det är, vilken vecka, månad eller år.

Bara veta att om tre dagar är det lördagsgodis. Och det är inte så bara.

 

Att känna sig som en liten människa som inte behöver veta så mycket men ändå så visste man ju nästan allt!

Att det bästa som kunde hända var att bli vald som pepparkaksgumma i luciatåget. 

Jag älskar mina minnen och håller hårt i dem. Jag saknar, jag kommer ihåg men jag vill inte tillbaka.

 

Fotot taget av Dessi. Redigerad av mig. 

 

Jag är så glad över den tjejen, Maria alltså. En speciell kram till dig idag! 

Hejdå september. 

 

Du som inte ville släppa taget.

Som fortfarande höll hårt i sommaren, 

inte gav upp.

Gjorde så jag kunde ha kjol utan strumpbyxor.

Du som förde med dig kyliga vindar.

Och du som inte riktigt ville släppa taget om löven,

som lät dom vara gröna lite extra länge. 

September, du fick alla att gå runt i byxor.

Och de kyliga soliga dagar som du gav oss,

så mycket sol men kyla.

Du som fick oss hålla fast vid att sommaren inte var över.

Du som gav oss minnen,

att minnas och hålla hårt i vinter.

Hejdå September,

jag trodde du var min fiende men du var min räddning.

Vila nu September, 

så ses vi. 

 

hej. jag har gjort så väldigt mycket, flängt hit och dit men ändå har jag inte gjort så mycket. det jag har gjort är att plugga. jag har pluggat tills mina fötter domna. jag har sett på bio två gånger som jag tänkte gå lite närmare in på en annan dag. jag har också fått lite ny inspiration till att skriva och till bloggen i allmänhen, så det är trevligt.

men veckan är full av saker och jag är full av idéer, full av tankar, full av stress, full av lugn.. bara full. denna vecka är första veckan på tre veckor med prov och uppsattsinlämmningar. sen är det två veckors paus med praktik och höstlov och sen rullar det igång igen. ingenting roligt att läsa om men ville bara säga hur det ligger till.

men under denna tid behöver jag skriva mer än någonsin. måste hitta den där in i helvetes svåra balansen. jag har så lätt att bara totalt tappa kontrollen och gå in i någon stress otrevlig och arg svacka när det blir lite för mycket. så ni kommer antagligen ser mig mer än ni vill på bloggen.

klockan är bara sju noll fem och jag är pigg och stressad men ändå lugn. så är det ofta med mig, jag kan slappna av men ändå alltid vara totalt stressad någonstans i mina tankar. och så kan jag vara stressad men ändå hitta ett lugn någonstans. jag är bara förvirrad, men glad men stressad men glad och peppad och less! jag är allting om det nu går!

 

till nästa gång.